Jag lever!

Så har jag gjort det då, för första gången i mitt liv. Jag har åkt slalom! Jag har åkt snowboard fyra gånger i mitt liv. En gång i sjuan, en gång i åttan, en gång i nian och en gång första året på gymnasiet... Med föräldrar, släkt och nära vänner som inte visar så stort intresse för att åka slalom och utförs så lockas man själv inte heller till det. Det finns så mycket annat roligt att göra, skoterutflykter, fiske, angla med skridskor på fötterna osv. :)

Men nu idag, ikväll, har jag åkt slalom för första gången i mitt liv. Det var både med nyfikenhet, glädje och oro jag var på väg till Åsbacken med Robert... Först momentet att hyra utrustning, där uthyrningskillen inte säger åt mig att han behöver pjäxorna för att ställa in skidorna förrän jag och Robert har krånglat på med båda pjäxorna, spännt fast och dragit över täckbyxor... "Jag kanske borde ha sagt..." Åh, så irriterad har aldrig Robert sett eller hört mig när jag raskt svarade "Det kanske du borde..." Ja,ja... Väl på väg ut med utrustning med dessa hemska pjäxor på fötterna. Med det i tanken att "ja, de ska sitta tajt för att minska sakderisken...". Fy vilken plåga, åh vad jag avskyr pjäxor. Tacka vet jag längåkningspjäxor!

Ja,ja... Sen är det det här med lift också... Gå en bit upp i barnbacken eller ta liften upp och åka ner på direkten? Ja, jag tyckte att vi kunde väl ändå ta liften upp och åka hela barnbacken ner. Men väl uppe insåg obert och jag att vi missförstått varandra och barnbacken bara var de sista 100 metrarna av den backen... Men äh, efter lite om och men hade vi ju i alla fall tagit oss UPP för liften, och ner kommer man väl alltid...

Mm, ner kommer man alltid! Men med många druttar på rumpan, och det var bra nära att jag gav upp! Bara en liten bit in på backen låg jag på rygg med skidorna i vädret och tårarna kom... Fy vad hemskt det kändes. Fötterna bultade av pjäxorna, jag kände mig helt hopplös osv. Men Robert är ju helt underbar. Stöttande och omtänksam och peppande in i det längsta. Vilket tålamod! :) Han hjälpte mig av med skidor, pjäxor och extra sockar. När jag fick ut sockarna blev pjäxorna mer uthärdliga men ena pjäxan tryckte fortfarande på där jag har kvar bulan på smalbenet efter att jag ramlade i en trapp i början av december...

Jaja, efter mycket plogande och många vändningar som gick till på det viset att jag satte mig på rumpan, vred på skidorna och ställde mig upp... Första nedåkningen tog minst en timme! Men sen närmade vi oss slutet av backen och barnbacken begynnade. Åh, jag vågade börja svänga på riktigt, började hitta kontrollen... Och till sist log jag och skrattade till och med.

Jag skickade upp Robert i backen på egen hand för att han skulle få åka slalom på riktigt, och medan han gjorde det promenerade jag upp i backen för att öva på svängar lite mer i barnbacken. Därefter tog vi liften upp i backen igen för att ta samma backe ner igen. Jag fixade de flesta svängar till sist, men i de brantaste delarna av backen fortsatte jag mig att sätta mig på rumpan för att klara av vändningarna... Men på slutet var jag stolt, för då tog jag många svängar utan stopp och gled "snyggt" in på området för att lämna tillbaka utrustningen.
Jag har överlevt kvällens slalomåkning och kan nog tänka mig att åka slalom igen. Men jag är även sugen på att testa åka snowboard igen... Där slipper man ju skidorna som krånglar ihop sig med varandra... :)

Största funderingen efter kvällen: Måste pjäxor vara så ***** obekväma???