Pengar är ett ämne som många gånger kan vara svårt att diskutera, för att det känns som ett känsligt ämne. Fast jag tycker ändå inte att det är så svårt...
Sen är det det här med att låna och låna ut pengar vänner emellan.Jag hamnade i ett dilemma idag, som fick mig att fundera på vad jag har för "krav" på mina "låntagare". Vänner som jag känner och familj och släkt som är kärt. Inga problem! Skulle det någon gång krisa för mig, då skulle jag vända mig till dem, och klart att jag lånar dem om det krisar för dem!!!
Men då någon bekant frågar om den får låna pengar? Mmm... Det är inte roligt att säga nej, men ibland måste man...
Anledningen till mina funderingar är en gammal bekant från min tid på högstadiet i Ånge. Den här tjejen gick på gymnasiet då, och vi träffades väl...två gånger! Idag skrev hon till mig på facebook och hälsade så trevligt...sen kröp det fram, hon behövde låna 200kr som hon kunde betala tillbaka på torsdag.
Det är ingen jag skulle anförtro något känsligt i mitt liv, varför ska jag då låna henne pengar?Visst...jag är kristen och ska behandla min nästa som jag själv vill bli behandlad. Men då ingen närmare vän vill låna henne pengar...bör då jag göra det? Jag sa nej, även om det kan ses kallhjärtat. Men någonstans måste gränserna gå...
Intressant tanke. Hjälpa vill man ju, men ibland kanske man inte hjälper folk genom att låna ut pengar till dem heller. Sen är det ju märkligt att nån dyker upp och knyter an kontakt och bums vill låna pengar...
SvaraRaderaJa, Jennie, det är lite så jag tänker också... Hur hjälper jag henne genom att låna henne 200kr? Då klarar hon sig ju även denna gången och lär sig inte att komma på rätt fot med ekonomin... Hon har tre bern, och det skulle vara för deras skull jag lånar ut, men de är inte heller på svältgränsen... Ja, lite svårt att veta hur man ska göra. I vilka tillfällen man hjälper och stjälper... För några år sedan hade jag så svårt för att säga nej, nu kan jag det, frågan är om man alltid ska göra det då man gör det...
SvaraRaderaHej Sofia! Nej, det är inte Jennie, det är jag Johan N i Uppsala! (beklagar att min signatur är lite märklig). Du säger ju nej efter att ha reflekterat - det är ju en annan sak om man bara skulle säga nej reflexsmässigt.
SvaraRaderaDär ser man... Johan alltså. Ja, så det kan bli med initialer... Mina är inte de vackraste istället SS, om man tänker historiemässigt.
SvaraRaderaMen visst är det märkligt då människor först börjar hälsa lite bekant, och sen börjar "pumpa" en på pengar...för det var inte trevliga ord hon använde om de som sagt nej...
Jag tror jag vet vem du menar och har jag fattat allt rätt bor inte barnen hos henne. Jag anser att du resonerar helt rätt, nån gång måste man lära sig att ta eget ansvar.
SvaraRaderaJohanna, är inte förvånad om du vet vem denna person är. Om det är så att barnen inte bor hos henne, då är jag ännu mer tacksam för att jag sa nej. Jag kanske kan verka okänslig...men jag förstår inte hur man kan ha så dålig koll på ekonomin...
SvaraRadera