I söndags när jag kom hem från ung konfirmandledarutbildning i Vålådalen och hade avklarat kvällens KU-träff skulle jag ta bilen hem till Järved. (Bilen hade stått vid församlingshemmet sedan fredag morgon.) Men bilen ville inte starta, trött och less orkade jag inte årgärda någonting men snälla Malin ställde upp och skjutsade hem mig. Igår måndag var jag på tok för lat så då fixade jag inte igång bilen heller. Men idag på morgonen tog jag bussen 8.34 från Järved för att sedan ta bussen 9.10 från stan ut till Arnäs. 9.30 var jag på plats och gick in och hälsade på mina kollegor. Sen gick jag ut för att koppla på batteriladdaren på bilen. Men tänkte att det var väl bäst att göra ett startförsök först i alla fall. Och bilen startade på en gång. Min hatade älskade opel! Ibland kommer bönesvar fort.
Utöver det så fick jag en sån energikick av att bilen var på min sida så när jag kom hem hade jag så mycket energi i kroppen att jag hoppade ut på balkongen genom fönstret med IKEAs sopkorg för att ösa bort snön. (Jag har ingen spade.) Sopkorgen fungerade superduper bra och nu kan jag öppna dörren för att ta mig ut på balkongen igen. Nu blir Robert glad, för jag frågade igår om han ville komma hit ikväll så kunde vi hjälpas åt att tömma min balkong. ;)
Nu tror jag att jag ska sortera lite papper och sätta in i pärmar...och dammtorka bokhyllan och... Ja, jag tror inte allt det blir gjort idag, men lite ska jag nog fixa. :)
Bilar har oxå känslor! Han kände sig säkert ensam och övergiven, för du har väl inte pratat högt om att köpa något nytt att åka i, för då får du skylla dig själv. / P
SvaraRadera